enlitentankebara

Överväger att antingen ta en liten joggingtur/powerwalk i kylan(-12,8 grader) eller att baka en chokladkaka.. hahaha! Ska vi slå vad om vad det blir? ;) Förhoppningsvis kanske både och!

Söker alla jobb som finns i denna lilla skitstad. Men det var längesen någon hörde av sig, så jag fortsätter söka. Det är ju sjukt svårt att veta vad arbetsgivarna vill höra! Jag vet vad jag själv kollade efter när jag satt på andra sidan och rekryterade folk. Så varför är det så jävla svårt? Min fantasi är slut, vet inte hur jag ska formulera mig längre.. ååh.

Sitter framför tv:n med en kopp kaffe och bara njuter. Jag borde känna mig nervös och stressad över vad som ska ske framöver, men inte idag. Det känns otroligt skönt att slippa den där känslan i bröstet vanligvis aldrig släpper. Jag brukar nämligen alltid ha en liten klump i bröstet eller magen som ilar på nåt konstigt sätt.. Som när man är gråtfärdig, fast då sitter det i halsen istället. Är så van vid att känna så hela tiden och nu när det är borta så känns det som att nåt fattas istället. Konstigt..
Men just nu är jag bara nöjd. Jag är lycklig och trivs. Oj, vilken underbar känsla!

Whaat? Någon som vet vad som hänt med vitlöken??

Vi köpte en ny vitlök på Ica här om dagen och när vi skulle använda den insåg vi att den innehöll en vitlöksklyfta som såg lite annorlunda ut än dom andra.. hahahaha!

How can I decide on what's right?
When you're clouding up my mind
I can't win your losing fight all the time
Nor could I ever own what's mine
When you're always taking sides
But you won't take away my pride
No not this time
Not this time

How did we get here?
When I used to know you so well
How did we get here?
Well, I think I know

The truth is hiding in your eyes
And it's hanging on your tongue
Just boiling in my blood,
But you think that I can't see
What kind of man that you are
If you're a man at all

Well, I will figure this one out on my own
(I'm screaming "I love you so.")
On my own
(My thoughts you can't decode)

How did we get here?
When I used to know you so well, yeah
How did we get here?
Well, I think I know

Do you see what we've done?
We've gone and made such fools of ourselves
Do you see what we've done?
We've gone and made such fools of ourselves

Yeah, Yeah

How did we get here?
When I used to know you so well, yeah, yeah
How did we get here?
When I used to know you so well

I think I know
I think I know
There is something I see in you
It might kill me,
But I want it to be true

Jag brukar inte ge några nyårslöften.
Har många gånger funderat på vad jag skulle kunna ge för löfte, men kommer alltid fram till samma sak: Fan, vad meningslöst! Varför lova nåt bara för att det blir ett nytt år? Snacka om kliché! Undrar hur man kom på det från början egentligen.. Det verkar ju mer som att nyårslöften är till för att brytas, för vem håller dem i ett helt år?  Folk pratar om att träna mer, äta nyttigare, sluta röka osv osv. Men måste det blir nytt år för att man ska klara att att ta beslut om att ändra på sina livsvanor? Tror dom att det som gjorts och det som hänt under året som gått, bara försvinner? Att man verkligen får en "nystart"?
- Det tror inte jag i alla fall. Men jag tycker att det är bra att ta sig små tankeställare med jämna mellanrum. Att fundera på vad man är nöjd med eller vill ändra på. Däremot ser jag nog inte årsskiftet som någonting mer än siffror på pappret.

Jag gav inget nyårslöfte denna gång heller. Men jag har faktiskt bestämt mig för att starta det nya året med en ny inställning som jag alltid ska ha i bakhuvudet. Men den vill jag dock inte dela med mig av.. Jag känner på mig att det nya året har mycket att ge. Och det kommer ske stora förändringar i min vardag och min omgivning. Jag ser vekligen fram emot allt detta och hoppas på att vissa saker går lite snabbare än förväntat.

Ibland blir jag så förvånad av mitt eget beteende och mina egna reaktioner.. jag kommer på mig själv göra saker jag inte egentligen förespråkar. Det är ju alltid lättare att se vilka fel andra människor gör, men när man ska försöka analysera sitt eget beteende så blir det plötsligt mycket svårare. Sen är det en sak att komma på att något man redan gjort eller sagt kanske inte var det bästa, och en annan att faktiskt kontrollera sig innan. Jag hoppas dock att man alltid kan lära sig någonting, så länge man tänker igenom vad som hänt.

Det är rätt intressant att analysera sig själv, och det finns mycket att lära. Förut brukade jag tänka att av alla människor jag känner, så är det mig själv som jag känner bäst. Men är det verkligen så? Om jag till exempel jämför med hur jag känner min sambo (som jag inte vill dra in allt för mycket). Han kan, som många män(-ninskor), ibland ha svårt att formulera sina känslor och tankar. Men trots att han inte yttrar ett enda ord, vet jag precis vad han försöker säga. Jag har lärt mig hur han fungerar och kan med hjälp av det översätta hans språk till mitt eget.

Men jag har ännu inte lyckats lära känna mig själv på samma sätt, konstigt nog. Jag trodde att jag hade lätt för att sätta ord på mina egna känslor och tankar, men förvånas varje gång över hur svårt det faktiskt är. Det är svårt när jag inte ens vet vad jag tänker. När det inte går att strukturera tankarna på ett förståeligt sätt, blir det omöjligt att förklara vad som egentligen händer där inne.

Det som inte dödar, härdar. Och för varje motgång kommer en lärdom.
- Så jag fortsätter att plugga beteendevetenskapen om mig själv.

Jag fick mig faktiskt en riktig funderare av den där kommentaren.
Ja, varför läser man bloggar egentligen och varför bloggar man?

Jag kan ju börja med att erkänna att jag själv inte är någon stor bloggläsare. Alla blogginlägg jag någonsin läst kan jag nästan räkna på mina fingrar. Jag tycker att det ofta står så mycket ointressanda saker vilket inte direkt gör mig motiverad till att fortsätta läsa. Vissa skriver till exempel exakt vad dom haft för sig under dagen eller vilka nya inköp dom gjort, och detta är för mig totalt meningslöst att spendera tid på att läsa (speciellt när det är människor jag inte har någon som helst relation med). Så, det kändes rätt viktigt för mig att min egen blogg inte var upplagd på samma sätt. Och när jag skapade bloggen var jag mest ute efter att få en överblick över mina egna funderingar, för att kunna förstå mig på mig själv bättre. Det är väldigt ansträngande att ha mycket i huvudet och att faktiskt lyckas formulera det i skrift är oerhört terapeutiskt. Sen vet jag självklart inte om det är så intressant för någon annan att läsa, men det bekymrar mig inte speciellt mycket.
Det är också väldigt skönt att få ur sig alla negativiteter här, istället för att belasta alla i min fysiska närhet på samma sätt. Jag har även bestämt mig för att inte hänga ut några verkliga personer här. Om det är något jag avskyr så är det när människor skriver pikar, saker man inte vågar säga öga mot öga och istället skriver på bloggen för att någon ska känna sig träffad. Därför har jag valt att vara så anonym som möjligt för att minska risken för att någon direkt tar illa upp och känner sig utpekad.
Det är så jag tänker kring denna blogg och mitt bloggande.

Jag fick en kommentar på förra inlägget av en människa som verkar vara rätt förbannad på att läsa om allt negativt jag alltid skriver i denna blogg. Och det vill jag tacka för, alltid bra med en liten spark i baken.

Jag vill bara förtydliga att den här bloggen inte handlar om vilken mat jag har ätit eller vilka kläder jag köpt. Som det också framgår i bloggens namn så handlar den om de tankar som snurrar i min skalle. Jag skriver faktiskt inte för att inspirera människor eller för att det ska vara "kul" att läsa, jag skriver för att på något sätt få ut mina egna tankar. Och detta kanske är egoistiskt, det kan jag absolut hålla med om. Men jag skriver tyvärr inte för någon annans skull, utan för mig egen. (Sen kan man ju självklart ifrågasätta varför jag skapade en blogg i första hand, men det är en annan diskussion.) Det finns redan så otroligt många bloggar om ytligheter, som jag skulle kalla det, och jag tror inte att det finns ett så stort behov av en till. Så är du ute efter nya klädtips får du leta någon annan stans.

Däremot har du rätt i att jag borde försöka skriva mer positiva saker här. Inte bara massa skit, skit och skit. Så, det ska jag absolut tänka på till nästa gång!

Tack för din kommentar!

Måste erkänna att jag är rätt förbannad på människor. Jag tycker att jag ofta brukar ha relativt långt tålamod i de flesta situationer.
Jag brukar i alla fall alltid försöka föreställa mig hur andra upplever och ser saker och ting. Både för att ska få ett bättre och mer objektivt perspektiv och eftersom jag vet att jag kan överreagera och tolka saker på ett felaktigt sätt ibland. Och för att då undivka att göra saken värre känns det värt att ta sig en extra funderare innan man drar vissa slutsatser.
Men allting har sin gräns och just nu känner jag att mitt tålamod är slut.
Jag kan verligen inte förstå hur en del människor tänker, om de ens gör det över huvud taget! (Nu måste jag bara påpeka att du som läser inte behöver känna dig träffad. Vem du än är. För detta är inte riktat till någon speciell person och det är defifnitivt inte menat att uppröra någon. Jag vill bara få ur mig mina tankar och känslor.)
Så, det jag förundras över och det som gör mig så jävla förbannad är när jag inte känner att andra personer lägger ner en enda sekund på att försöka sätta sig i Min sits. När man får uppfattningen av att någon enbart uttrycker sig på ett visst sätt för att få en reaktion, för att provocera, så känner jag mig så otroligt besviken och arg.. Speciellt när det är ett beteende som jag verkligen inte förväntar mig. Det är vid sådana tillfällen som jag känner att jag kanske borde sluta lägga ner så mycket energi på att "förstå" andra människor. Eftersom ingen gör det för mig.

Vad ska man hitta på? Känner mig så uttråkad och omotiverad. Orkar knappt ta mig upp ur sängen på morgonen.. Måste hitta på någonting roligt men det är så synd att alltig ska vara så jävla dyrt! Har inte råd att göra nåt. Suck, vad trist. Men trots allt så känner jag på mig att ljusare tider är på väg. Efter regn kommer solsken, och jag tror faktiskt den här monsunen börjar lätta. Julstämningen smyger sig på <3

På senaste tiden har jag varit väldigt frustrerad och det är en känsla som jag verkligen avskyr. Jag har ingen som helst kontroll och jag förstår mig bara inte på andra människor. Det känns som att hela mitt inre krampar ihop och jag vill bara skrika tills lungorna går sönder.

Hur kommer det sig att en del människor har så jävla svårt för att bara ta sig i kragen när någon annan faktiskt beror på det? Hur svårt kan det vara? Jag blir i alla fall så sjukt jävla frustrerad och jag hatar att behöva vara beroende av någon som jag inte på något sätt litar på.

"Lita aldrig på någon." - jag vill inte tänka så. Jag vill kunna lita på människors godhet. Men jag blir mer och mer pessimistisk för varje dag  som går.

Just nu känns mitt mål rätt svårt att nå.
Så vad ska jag göra för att klara av att ta mig dit jag vill?
- Jag behöver någonting att se fram emot, Nu.

Jag brukar ha en tendens att måla upp bilder av saker och ting i mitt huvud. Vad som kommer hända, hur det kommer se ut, hur långt det är dit, när jag når målet och så vidare.. Det är dock lite riskabelt eftersom jag också är så rädd för att bli besviken.. Men nu tänker jag faktiskt se till att det blir som jag vill! Jag har bestämt mig och det finns ingenting som kan hindra mig nu.

"... en ny typ av relationer- s.k "rena förhållanden". Dessa utmärks av att de är fokuserade på intimitet och beroende av ömsesidig tillit. Tilliten är i sin tur starkt beroende av den grad av intimitet som man har lyckats uppnå. Det rena förhållandet kräver därför närhet, självutlämnande, öppenhet och ständig förhandling..."

På senaste tiden har jag känt mig rätt bortkommen. Vet inte riktigt vilken plats i universum som är min. Vet inte vem jag är eller vem jag vill vara. Tungt. Jag vet inte heller vem jag kan lita på. Eller om jag ens vågar lita någon just nu.

Jag har alltid sett mig själv som en tjej med fötterna på jorden men nu är jag plötsligt helt förvirrad. Jag förstår inte varför jag orkar lägga ner så mycket tid och energi på att tänka såhär. Jag är så medveten om att jag bara trycker ner mig själv ännu längre under ytan, men jag har ingen ork att simma mot strömmen längre. Öskar bara att jag kunde få lite, lite medvind just nu.

Men det som gör mig mest frustrerad är känslan av besvikelse. Att hela tiden sätta mig i situationer som slutar med att jag blir besvken. Jag vill så gärna lita på människor och deras godhet men börjar mer och mer förlora förtroendet för min omvärld. Är det lättare att aldrig någonsin förvänta sig någonting av någon? Eller att förvänta sig det värsta för att inte bli besviken när man misslyckas?

Jag har så lätt för att säga åt alla andra vad som funkar och inte. Hur man ska tänka och vad som egentligen är rimligt. Men jag kan inte övertala mig själv.

Jag brukar vara stolt över mig själv och det jag åstadkommer. Men för en gångs skull kan jag inte känna mig stolt. Jag är inte stolt över mig själv längre, inte över det jag gör eller det jag har gjort. Jag känner mig inte värdig beröm eller komplimanger. Och det är inte en skön känsla kan jag lova.

Tro nu inte att jag sitter här med tårar i ögonen och ifrågasätter min egen existens på ett handlingskraftigt sätt. Jag spekulerar bara kring känslorna jag har inom mig just nu. Självklart tror jag på att detta är någonting som kommer gå över så fort jag lyckas komma på vad jag vill med mitt liv. Är bara rädd för att det kommer ta ett tag...