Citat.
"... en ny typ av relationer- s.k "rena förhållanden". Dessa utmärks av att de är fokuserade på intimitet och beroende av ömsesidig tillit. Tilliten är i sin tur starkt beroende av den grad av intimitet som man har lyckats uppnå. Det rena förhållandet kräver därför närhet, självutlämnande, öppenhet och ständig förhandling..."
Fel.
Alla människor gör misstag.
Alla kan råka säga fel saker, till fel person, vid fel tillfälle. Eller göra misstaget att inte säga någonting alls. Ingen är perfekt. Men någonting jag i alla fall uppskattar är när man kan erkänna sina misstag. Ett
- "Förlåt, jag gjorde fel!"
kan inte göra det ogjort, men det gör mycket för mig att faktiskt få höra att den andra personen förstår och erkänner sitt fel. När jag tänker tillbaka på varje situation jag någonsin hamnat i, så kan jag lova att det alltid finns någonting jag önskar jag hade gjort annorlunda. Och om jag inte lyckas tänka efter före, så tänker jag i alla fall efter.
Så, förlåt om jag gjort fel. Eller sårat dig på något sätt.
Det var aldrig min mening.
Alla kan råka säga fel saker, till fel person, vid fel tillfälle. Eller göra misstaget att inte säga någonting alls. Ingen är perfekt. Men någonting jag i alla fall uppskattar är när man kan erkänna sina misstag. Ett
- "Förlåt, jag gjorde fel!"
kan inte göra det ogjort, men det gör mycket för mig att faktiskt få höra att den andra personen förstår och erkänner sitt fel. När jag tänker tillbaka på varje situation jag någonsin hamnat i, så kan jag lova att det alltid finns någonting jag önskar jag hade gjort annorlunda. Och om jag inte lyckas tänka efter före, så tänker jag i alla fall efter.
Så, förlåt om jag gjort fel. Eller sårat dig på något sätt.
Det var aldrig min mening.
Nu är det dags.
Always look on the bright side of life... -Jo, det är nog dags att börja göra det faktiskt.
Att vara positiv gör mycket. Det blir lättare. Man lyfter upp sig själv och omgivningen kan faktiskt bli lite smittad också. Men jag är så rädd att blir besviken. För börjar jag vara positiv får jag automatiskt förväntningar att saker och ting ska gå som jag vill. Och blir det sen inte så, ja då känns det ännu tyngre att bli besviken. Jag förstår inte att jag har så jävla svårt för det här. Kan det inte finnas nått mellanting? Hur som helst känner jag i alla fall att jag har varit en riktig surkärring på senaste tiden och jag är inte nöjd med mig själv när jag är så.
Det är dags för en förändring på den fronten.
Jag vill vara någon som inspirerar andra. Någon att se upp till och någon man kan lita på. Jag vill njuta av livet, kunna känna glädje och våga misslyckas. Jag vill kunna se mina misslyckanden som en lärdom och inte som ett bakslag. Jag vill vara självsäker och nöjd med mig själv igen.
Så nu har jag tänkt försöka förändra mitt sätt att tänka.
Jag ska börja forma mig själv och min vardag så som Jag vill.
Att vara positiv gör mycket. Det blir lättare. Man lyfter upp sig själv och omgivningen kan faktiskt bli lite smittad också. Men jag är så rädd att blir besviken. För börjar jag vara positiv får jag automatiskt förväntningar att saker och ting ska gå som jag vill. Och blir det sen inte så, ja då känns det ännu tyngre att bli besviken. Jag förstår inte att jag har så jävla svårt för det här. Kan det inte finnas nått mellanting? Hur som helst känner jag i alla fall att jag har varit en riktig surkärring på senaste tiden och jag är inte nöjd med mig själv när jag är så.
Det är dags för en förändring på den fronten.
Jag vill vara någon som inspirerar andra. Någon att se upp till och någon man kan lita på. Jag vill njuta av livet, kunna känna glädje och våga misslyckas. Jag vill kunna se mina misslyckanden som en lärdom och inte som ett bakslag. Jag vill vara självsäker och nöjd med mig själv igen.
Så nu har jag tänkt försöka förändra mitt sätt att tänka.
Jag ska börja forma mig själv och min vardag så som Jag vill.
Besvikelse och förvirran.
På senaste tiden har jag känt mig rätt bortkommen. Vet inte riktigt vilken plats i universum som är min. Vet inte vem jag är eller vem jag vill vara. Tungt. Jag vet inte heller vem jag kan lita på. Eller om jag ens vågar lita någon just nu.
Jag har alltid sett mig själv som en tjej med fötterna på jorden men nu är jag plötsligt helt förvirrad. Jag förstår inte varför jag orkar lägga ner så mycket tid och energi på att tänka såhär. Jag är så medveten om att jag bara trycker ner mig själv ännu längre under ytan, men jag har ingen ork att simma mot strömmen längre. Öskar bara att jag kunde få lite, lite medvind just nu.
Men det som gör mig mest frustrerad är känslan av besvikelse. Att hela tiden sätta mig i situationer som slutar med att jag blir besvken. Jag vill så gärna lita på människor och deras godhet men börjar mer och mer förlora förtroendet för min omvärld. Är det lättare att aldrig någonsin förvänta sig någonting av någon? Eller att förvänta sig det värsta för att inte bli besviken när man misslyckas?
Jag har så lätt för att säga åt alla andra vad som funkar och inte. Hur man ska tänka och vad som egentligen är rimligt. Men jag kan inte övertala mig själv.
Jag brukar vara stolt över mig själv och det jag åstadkommer. Men för en gångs skull kan jag inte känna mig stolt. Jag är inte stolt över mig själv längre, inte över det jag gör eller det jag har gjort. Jag känner mig inte värdig beröm eller komplimanger. Och det är inte en skön känsla kan jag lova.
Tro nu inte att jag sitter här med tårar i ögonen och ifrågasätter min egen existens på ett handlingskraftigt sätt. Jag spekulerar bara kring känslorna jag har inom mig just nu. Självklart tror jag på att detta är någonting som kommer gå över så fort jag lyckas komma på vad jag vill med mitt liv. Är bara rädd för att det kommer ta ett tag...
Jag har alltid sett mig själv som en tjej med fötterna på jorden men nu är jag plötsligt helt förvirrad. Jag förstår inte varför jag orkar lägga ner så mycket tid och energi på att tänka såhär. Jag är så medveten om att jag bara trycker ner mig själv ännu längre under ytan, men jag har ingen ork att simma mot strömmen längre. Öskar bara att jag kunde få lite, lite medvind just nu.
Men det som gör mig mest frustrerad är känslan av besvikelse. Att hela tiden sätta mig i situationer som slutar med att jag blir besvken. Jag vill så gärna lita på människor och deras godhet men börjar mer och mer förlora förtroendet för min omvärld. Är det lättare att aldrig någonsin förvänta sig någonting av någon? Eller att förvänta sig det värsta för att inte bli besviken när man misslyckas?
Jag har så lätt för att säga åt alla andra vad som funkar och inte. Hur man ska tänka och vad som egentligen är rimligt. Men jag kan inte övertala mig själv.
Jag brukar vara stolt över mig själv och det jag åstadkommer. Men för en gångs skull kan jag inte känna mig stolt. Jag är inte stolt över mig själv längre, inte över det jag gör eller det jag har gjort. Jag känner mig inte värdig beröm eller komplimanger. Och det är inte en skön känsla kan jag lova.
Tro nu inte att jag sitter här med tårar i ögonen och ifrågasätter min egen existens på ett handlingskraftigt sätt. Jag spekulerar bara kring känslorna jag har inom mig just nu. Självklart tror jag på att detta är någonting som kommer gå över så fort jag lyckas komma på vad jag vill med mitt liv. Är bara rädd för att det kommer ta ett tag...
