Mitt starka samvete.
Jag har alltid låtit mitt samvete styra mig. På gott och ont. Men hur långt ska jag låta det gå?
Att kunna tänka efter före är för mig väldigt positivt. Och att vara medveten om att det jag gör och säger här och nu faktiskt påverkar vad som händer sen. Men jag börjar inse att det är omöjligt att alltid vara ett steg före, jag är ju inte mer än mänsklig. Alla gör fel och ibland måste man prioritera. Att få dåligt samvete över någonting jag inte har någon som helst kontroll över eller att ånga mina beslut är slöseri med tid. Jag är fullt medveten om det. Men varför mår jag så dåligt? Varför har jag den här känslan i bröstet... skam, skuld... när jag vet att jag har gjort det bästa utifrån min egen förmåga? Jag förstår mig inte på det.
Att kunna tänka efter före är för mig väldigt positivt. Och att vara medveten om att det jag gör och säger här och nu faktiskt påverkar vad som händer sen. Men jag börjar inse att det är omöjligt att alltid vara ett steg före, jag är ju inte mer än mänsklig. Alla gör fel och ibland måste man prioritera. Att få dåligt samvete över någonting jag inte har någon som helst kontroll över eller att ånga mina beslut är slöseri med tid. Jag är fullt medveten om det. Men varför mår jag så dåligt? Varför har jag den här känslan i bröstet... skam, skuld... när jag vet att jag har gjort det bästa utifrån min egen förmåga? Jag förstår mig inte på det.
Vem är jag?
Identitet är så otroligt viktigt. Att känna att man är någon. Att vara den man vill vara.
Om man läser utvecklingspsykologi får man lära sig att identiteten till största del börjar växa fram när man börjar i skolan. Man får fler människor i sitt liv och utifrån alla dessa yttre intryck skapar man sig en egen bild av världen. Hur den ser ut, vad som är bra respektive dåligt och villken roll man själv har i det hela. Vem du är beror alltså på vilka människor du har omkring dig under din uppväxt. Självklart har generna också en roll men jag tror att när det gäller identitet spelar miljön in betydligt mer.
Jag tycker egentligen att det är ganska skrämmande att veta om att jag själv påverkas så mycket av min omgivning. Vill så gärna tro att jag är mig själv och att jag gör det jag själv vill, för mig själv, men hade jag varit i en annan situation hade jag också agerat annorlunda...
Att skapa sig en identitet är någonting man alltid jobbar på. Man förändras, växer och blir större. Större som människa, som person. Jag tror att kontrollen över sig själv också ökar med åldern. Men det beror ju även på vilka sisuationer man hamnar i. Jag vill tvinga mig själv till utveckling. För det enda sättet att utvecklas på är att hamna i nya situationer och prova sig fram tills man hittar den bästa lösningen.
Ibland tänker jag tillbaka på saker jag gjort som jag önskar jag kunde ändra på. Kan känna att jag har rätt mycket jag ångrar nu i efterhand... Men att ångra någonting man gjort eller inte gjort är egentligen så otroligt onödigt. Först och främst kan man inte göra någonting ogjort, sen måste man ju faktiskt se vart man är i livet just nu. För precis allt du någonsin gjort har ju fått dig att komma till där du är idag. Jag ser alla misstag som en lärdom eftersom det gör att man växer som person. Så av just den anledningen kan jag med gott samvete säga att jag är stolt över mig själv, för jag är så jävla glad att jag sitter där jag sitter nu. Och jag har bara mitt förflutna att tacka!
Jag trodde aldrig jag skulle skaffa mig en blogg.
Nu har jag gjort det jag lovade mig själv att aldrig göra. Skapa en egen blogg. Men nu är det gjort, så det är väl bara att komma igång med skrivandet.
Jag är en person vars hjärna alltid går på högvarv. Jag grubblar, grubblar och grubblar tills jag inte orkar mer. Har alltid trott att jag har någon sorts kontroll över mig själv. Kontroll är väldigt viktigt för mig. Men jag börjar alltmer förstå att det alltid kommer finnas en del av mig själv som jag inte kan kontrollera. Det är mina känslor. För trots allt så styrs jag av dom. Troligtvis mer än vad jag själv förstår.
Men jag vill på något sätt tro på att det är jag själv som bestämmer min egen framtid. Att jag har kontroll över mig och mina handlingar och på så sätt också kan få min omgivning att reagera så som jag vill och förväntar mig. "Du kan inte ändra på någon annan, du kan bara ändra dig själv." - brukar man inte säga så? Men om jag inte ens har kontroll över mig själv, hur ska jag någonsin kunna kontrollera någon annan? Kontrollera låter kanske lite manipulativt.. menar att jag vill kunna påverka andra männiksor. Och då inte bara för egen vinning utan för att jag vill det bästa för mina medmänniskor.
Nej, nu får det räcka. Jag svamlar ju bara! Men det här var min tanke idag.
Jag hade tänkt försöka fokusera på att få ner lite av mina tankar och funderingar på den här bloggen. Målet är att inte prata i gåtor eller använda mig av kodord för att bara en handfull människor ska förstå vad jag pratar om, utan jag vill vara så konkret och tydlig som möjligt i det jag skriver här. Jag kommer inte heller ha några underliggande budskap.
Så ta det bara för vad det är.
Så ta det bara för vad det är.
Jag är en person vars hjärna alltid går på högvarv. Jag grubblar, grubblar och grubblar tills jag inte orkar mer. Har alltid trott att jag har någon sorts kontroll över mig själv. Kontroll är väldigt viktigt för mig. Men jag börjar alltmer förstå att det alltid kommer finnas en del av mig själv som jag inte kan kontrollera. Det är mina känslor. För trots allt så styrs jag av dom. Troligtvis mer än vad jag själv förstår.
Men jag vill på något sätt tro på att det är jag själv som bestämmer min egen framtid. Att jag har kontroll över mig och mina handlingar och på så sätt också kan få min omgivning att reagera så som jag vill och förväntar mig. "Du kan inte ändra på någon annan, du kan bara ändra dig själv." - brukar man inte säga så? Men om jag inte ens har kontroll över mig själv, hur ska jag någonsin kunna kontrollera någon annan? Kontrollera låter kanske lite manipulativt.. menar att jag vill kunna påverka andra männiksor. Och då inte bara för egen vinning utan för att jag vill det bästa för mina medmänniskor.
Ibland känner jag mig bara så elak. Jag vill alltid det bästa för dom omkring mig. Jag har aldrig någonsin velat såra någon eller göra någon besviken. Men det är så svårt att undvika. För mig är det verkligen en balansgång när det gäller att göra saker och ting för andra eller för mig själv. Och jag är medveten att det måste vara ett val från min sida. Jag måste känna efter när jag ska prioritera andra och när jag måste prioritera mig själv först. Det är ju så lätt att vara efterklok, såklart.
Varför bryr jag mig så mycket om vad andra människor tänker om mig? Varför tar jag åt mig så mycket av saker som egentligen inte behöver vara riktade direkt mot mig? Jag försöker alltid tänka efter före, vara en god förebild, ta hänsyn till mina nära och vara så öppen och förstående som jag kan. Men det känns inte alltid som att jag får samma engagemang och ansträngning tillbaka. Men så fort jag tänkt den tanken får jag dåligt samvete. Jag har ju ingen som helst aning om vad dom omkring mig tänker. jag vet inte deras intentioner. Jag har bara min egna subjektiva syn på allt, även om jag så gärna skulle vilja se världen ur någon annans ögon ibland.
Varför bryr jag mig så mycket om vad andra människor tänker om mig? Varför tar jag åt mig så mycket av saker som egentligen inte behöver vara riktade direkt mot mig? Jag försöker alltid tänka efter före, vara en god förebild, ta hänsyn till mina nära och vara så öppen och förstående som jag kan. Men det känns inte alltid som att jag får samma engagemang och ansträngning tillbaka. Men så fort jag tänkt den tanken får jag dåligt samvete. Jag har ju ingen som helst aning om vad dom omkring mig tänker. jag vet inte deras intentioner. Jag har bara min egna subjektiva syn på allt, även om jag så gärna skulle vilja se världen ur någon annans ögon ibland.
Nej, nu får det räcka. Jag svamlar ju bara! Men det här var min tanke idag.
