Hur fungerar jag?
Ibland blir jag så förvånad av mitt eget beteende och mina egna reaktioner.. jag kommer på mig själv göra saker jag inte egentligen förespråkar. Det är ju alltid lättare att se vilka fel andra människor gör, men när man ska försöka analysera sitt eget beteende så blir det plötsligt mycket svårare. Sen är det en sak att komma på att något man redan gjort eller sagt kanske inte var det bästa, och en annan att faktiskt kontrollera sig innan. Jag hoppas dock att man alltid kan lära sig någonting, så länge man tänker igenom vad som hänt.
Det är rätt intressant att analysera sig själv, och det finns mycket att lära. Förut brukade jag tänka att av alla människor jag känner, så är det mig själv som jag känner bäst. Men är det verkligen så? Om jag till exempel jämför med hur jag känner min sambo (som jag inte vill dra in allt för mycket). Han kan, som många män(-ninskor), ibland ha svårt att formulera sina känslor och tankar. Men trots att han inte yttrar ett enda ord, vet jag precis vad han försöker säga. Jag har lärt mig hur han fungerar och kan med hjälp av det översätta hans språk till mitt eget.
Men jag har ännu inte lyckats lära känna mig själv på samma sätt, konstigt nog. Jag trodde att jag hade lätt för att sätta ord på mina egna känslor och tankar, men förvånas varje gång över hur svårt det faktiskt är. Det är svårt när jag inte ens vet vad jag tänker. När det inte går att strukturera tankarna på ett förståeligt sätt, blir det omöjligt att förklara vad som egentligen händer där inne.
Det som inte dödar, härdar. Och för varje motgång kommer en lärdom.
- Så jag fortsätter att plugga beteendevetenskapen om mig själv.
Det är rätt intressant att analysera sig själv, och det finns mycket att lära. Förut brukade jag tänka att av alla människor jag känner, så är det mig själv som jag känner bäst. Men är det verkligen så? Om jag till exempel jämför med hur jag känner min sambo (som jag inte vill dra in allt för mycket). Han kan, som många män(-ninskor), ibland ha svårt att formulera sina känslor och tankar. Men trots att han inte yttrar ett enda ord, vet jag precis vad han försöker säga. Jag har lärt mig hur han fungerar och kan med hjälp av det översätta hans språk till mitt eget.
Men jag har ännu inte lyckats lära känna mig själv på samma sätt, konstigt nog. Jag trodde att jag hade lätt för att sätta ord på mina egna känslor och tankar, men förvånas varje gång över hur svårt det faktiskt är. Det är svårt när jag inte ens vet vad jag tänker. När det inte går att strukturera tankarna på ett förståeligt sätt, blir det omöjligt att förklara vad som egentligen händer där inne.
Det som inte dödar, härdar. Och för varje motgång kommer en lärdom.
- Så jag fortsätter att plugga beteendevetenskapen om mig själv.
Att blogga.
Jag fick mig faktiskt en riktig funderare av den där kommentaren.
Ja, varför läser man bloggar egentligen och varför bloggar man?
Jag kan ju börja med att erkänna att jag själv inte är någon stor bloggläsare. Alla blogginlägg jag någonsin läst kan jag nästan räkna på mina fingrar. Jag tycker att det ofta står så mycket ointressanda saker vilket inte direkt gör mig motiverad till att fortsätta läsa. Vissa skriver till exempel exakt vad dom haft för sig under dagen eller vilka nya inköp dom gjort, och detta är för mig totalt meningslöst att spendera tid på att läsa (speciellt när det är människor jag inte har någon som helst relation med). Så, det kändes rätt viktigt för mig att min egen blogg inte var upplagd på samma sätt. Och när jag skapade bloggen var jag mest ute efter att få en överblick över mina egna funderingar, för att kunna förstå mig på mig själv bättre. Det är väldigt ansträngande att ha mycket i huvudet och att faktiskt lyckas formulera det i skrift är oerhört terapeutiskt. Sen vet jag självklart inte om det är så intressant för någon annan att läsa, men det bekymrar mig inte speciellt mycket.
Det är också väldigt skönt att få ur sig alla negativiteter här, istället för att belasta alla i min fysiska närhet på samma sätt. Jag har även bestämt mig för att inte hänga ut några verkliga personer här. Om det är något jag avskyr så är det när människor skriver pikar, saker man inte vågar säga öga mot öga och istället skriver på bloggen för att någon ska känna sig träffad. Därför har jag valt att vara så anonym som möjligt för att minska risken för att någon direkt tar illa upp och känner sig utpekad.
Det är så jag tänker kring denna blogg och mitt bloggande.
Ja, varför läser man bloggar egentligen och varför bloggar man?
Jag kan ju börja med att erkänna att jag själv inte är någon stor bloggläsare. Alla blogginlägg jag någonsin läst kan jag nästan räkna på mina fingrar. Jag tycker att det ofta står så mycket ointressanda saker vilket inte direkt gör mig motiverad till att fortsätta läsa. Vissa skriver till exempel exakt vad dom haft för sig under dagen eller vilka nya inköp dom gjort, och detta är för mig totalt meningslöst att spendera tid på att läsa (speciellt när det är människor jag inte har någon som helst relation med). Så, det kändes rätt viktigt för mig att min egen blogg inte var upplagd på samma sätt. Och när jag skapade bloggen var jag mest ute efter att få en överblick över mina egna funderingar, för att kunna förstå mig på mig själv bättre. Det är väldigt ansträngande att ha mycket i huvudet och att faktiskt lyckas formulera det i skrift är oerhört terapeutiskt. Sen vet jag självklart inte om det är så intressant för någon annan att läsa, men det bekymrar mig inte speciellt mycket.
Det är också väldigt skönt att få ur sig alla negativiteter här, istället för att belasta alla i min fysiska närhet på samma sätt. Jag har även bestämt mig för att inte hänga ut några verkliga personer här. Om det är något jag avskyr så är det när människor skriver pikar, saker man inte vågar säga öga mot öga och istället skriver på bloggen för att någon ska känna sig träffad. Därför har jag valt att vara så anonym som möjligt för att minska risken för att någon direkt tar illa upp och känner sig utpekad.
Det är så jag tänker kring denna blogg och mitt bloggande.
Wow.
Jag fick en kommentar på förra inlägget av en människa som verkar vara rätt förbannad på att läsa om allt negativt jag alltid skriver i denna blogg. Och det vill jag tacka för, alltid bra med en liten spark i baken.
Jag vill bara förtydliga att den här bloggen inte handlar om vilken mat jag har ätit eller vilka kläder jag köpt. Som det också framgår i bloggens namn så handlar den om de tankar som snurrar i min skalle. Jag skriver faktiskt inte för att inspirera människor eller för att det ska vara "kul" att läsa, jag skriver för att på något sätt få ut mina egna tankar. Och detta kanske är egoistiskt, det kan jag absolut hålla med om. Men jag skriver tyvärr inte för någon annans skull, utan för mig egen. (Sen kan man ju självklart ifrågasätta varför jag skapade en blogg i första hand, men det är en annan diskussion.) Det finns redan så otroligt många bloggar om ytligheter, som jag skulle kalla det, och jag tror inte att det finns ett så stort behov av en till. Så är du ute efter nya klädtips får du leta någon annan stans.
Däremot har du rätt i att jag borde försöka skriva mer positiva saker här. Inte bara massa skit, skit och skit. Så, det ska jag absolut tänka på till nästa gång!
Tack för din kommentar!
Jag vill bara förtydliga att den här bloggen inte handlar om vilken mat jag har ätit eller vilka kläder jag köpt. Som det också framgår i bloggens namn så handlar den om de tankar som snurrar i min skalle. Jag skriver faktiskt inte för att inspirera människor eller för att det ska vara "kul" att läsa, jag skriver för att på något sätt få ut mina egna tankar. Och detta kanske är egoistiskt, det kan jag absolut hålla med om. Men jag skriver tyvärr inte för någon annans skull, utan för mig egen. (Sen kan man ju självklart ifrågasätta varför jag skapade en blogg i första hand, men det är en annan diskussion.) Det finns redan så otroligt många bloggar om ytligheter, som jag skulle kalla det, och jag tror inte att det finns ett så stort behov av en till. Så är du ute efter nya klädtips får du leta någon annan stans.
Däremot har du rätt i att jag borde försöka skriva mer positiva saker här. Inte bara massa skit, skit och skit. Så, det ska jag absolut tänka på till nästa gång!
Tack för din kommentar!
Snart är det jul.
Ja, julen börjar närma sig.. och jag börjar få lite panik. Jag tycker trots allt om julstämningen och mysfaktorn som julen har, men det är just julafton som känns så överskattad. För mig har julafton alltid inneburit stress, dåliga vibbar och dåligt samvete. Men jag hoppas att jag kan bryta vanan att alltid förvänta mig det värsta, i alla fall när det gäller julafton.
Annars så känns det otroligt skönt att det här året snart är över. För det har verkligen varit ett helvetes-år. Alla tårar jag fällt, alla tankar jag tänkt och allt som har hänt vill jag bara glömma. Eller.. nej, inte glömma. Men jag vill gå vidare. Ett nytt år, nya förutsättningar, nya mål - Det är vad som behövs. Men trots många brustna och smärtande hjärtan, är jag tacksam för det som har hänt. För nu kan vi alla börja leva våra liv igen.
