enlitentankebara

Ibland blir jag så förvånad av mitt eget beteende och mina egna reaktioner.. jag kommer på mig själv göra saker jag inte egentligen förespråkar. Det är ju alltid lättare att se vilka fel andra människor gör, men när man ska försöka analysera sitt eget beteende så blir det plötsligt mycket svårare. Sen är det en sak att komma på att något man redan gjort eller sagt kanske inte var det bästa, och en annan att faktiskt kontrollera sig innan. Jag hoppas dock att man alltid kan lära sig någonting, så länge man tänker igenom vad som hänt.

Det är rätt intressant att analysera sig själv, och det finns mycket att lära. Förut brukade jag tänka att av alla människor jag känner, så är det mig själv som jag känner bäst. Men är det verkligen så? Om jag till exempel jämför med hur jag känner min sambo (som jag inte vill dra in allt för mycket). Han kan, som många män(-ninskor), ibland ha svårt att formulera sina känslor och tankar. Men trots att han inte yttrar ett enda ord, vet jag precis vad han försöker säga. Jag har lärt mig hur han fungerar och kan med hjälp av det översätta hans språk till mitt eget.

Men jag har ännu inte lyckats lära känna mig själv på samma sätt, konstigt nog. Jag trodde att jag hade lätt för att sätta ord på mina egna känslor och tankar, men förvånas varje gång över hur svårt det faktiskt är. Det är svårt när jag inte ens vet vad jag tänker. När det inte går att strukturera tankarna på ett förståeligt sätt, blir det omöjligt att förklara vad som egentligen händer där inne.

Det som inte dödar, härdar. Och för varje motgång kommer en lärdom.
- Så jag fortsätter att plugga beteendevetenskapen om mig själv.