Vem är jag?
Identitet är så otroligt viktigt. Att känna att man är någon. Att vara den man vill vara.
Om man läser utvecklingspsykologi får man lära sig att identiteten till största del börjar växa fram när man börjar i skolan. Man får fler människor i sitt liv och utifrån alla dessa yttre intryck skapar man sig en egen bild av världen. Hur den ser ut, vad som är bra respektive dåligt och villken roll man själv har i det hela. Vem du är beror alltså på vilka människor du har omkring dig under din uppväxt. Självklart har generna också en roll men jag tror att när det gäller identitet spelar miljön in betydligt mer.
Jag tycker egentligen att det är ganska skrämmande att veta om att jag själv påverkas så mycket av min omgivning. Vill så gärna tro att jag är mig själv och att jag gör det jag själv vill, för mig själv, men hade jag varit i en annan situation hade jag också agerat annorlunda...
Att skapa sig en identitet är någonting man alltid jobbar på. Man förändras, växer och blir större. Större som människa, som person. Jag tror att kontrollen över sig själv också ökar med åldern. Men det beror ju även på vilka sisuationer man hamnar i. Jag vill tvinga mig själv till utveckling. För det enda sättet att utvecklas på är att hamna i nya situationer och prova sig fram tills man hittar den bästa lösningen.
Ibland tänker jag tillbaka på saker jag gjort som jag önskar jag kunde ändra på. Kan känna att jag har rätt mycket jag ångrar nu i efterhand... Men att ångra någonting man gjort eller inte gjort är egentligen så otroligt onödigt. Först och främst kan man inte göra någonting ogjort, sen måste man ju faktiskt se vart man är i livet just nu. För precis allt du någonsin gjort har ju fått dig att komma till där du är idag. Jag ser alla misstag som en lärdom eftersom det gör att man växer som person. Så av just den anledningen kan jag med gott samvete säga att jag är stolt över mig själv, för jag är så jävla glad att jag sitter där jag sitter nu. Och jag har bara mitt förflutna att tacka!
Kommentarer
Trackback
