Besvikelse och förvirran.
På senaste tiden har jag känt mig rätt bortkommen. Vet inte riktigt vilken plats i universum som är min. Vet inte vem jag är eller vem jag vill vara. Tungt. Jag vet inte heller vem jag kan lita på. Eller om jag ens vågar lita någon just nu.
Jag har alltid sett mig själv som en tjej med fötterna på jorden men nu är jag plötsligt helt förvirrad. Jag förstår inte varför jag orkar lägga ner så mycket tid och energi på att tänka såhär. Jag är så medveten om att jag bara trycker ner mig själv ännu längre under ytan, men jag har ingen ork att simma mot strömmen längre. Öskar bara att jag kunde få lite, lite medvind just nu.
Men det som gör mig mest frustrerad är känslan av besvikelse. Att hela tiden sätta mig i situationer som slutar med att jag blir besvken. Jag vill så gärna lita på människor och deras godhet men börjar mer och mer förlora förtroendet för min omvärld. Är det lättare att aldrig någonsin förvänta sig någonting av någon? Eller att förvänta sig det värsta för att inte bli besviken när man misslyckas?
Jag har så lätt för att säga åt alla andra vad som funkar och inte. Hur man ska tänka och vad som egentligen är rimligt. Men jag kan inte övertala mig själv.
Jag brukar vara stolt över mig själv och det jag åstadkommer. Men för en gångs skull kan jag inte känna mig stolt. Jag är inte stolt över mig själv längre, inte över det jag gör eller det jag har gjort. Jag känner mig inte värdig beröm eller komplimanger. Och det är inte en skön känsla kan jag lova.
Tro nu inte att jag sitter här med tårar i ögonen och ifrågasätter min egen existens på ett handlingskraftigt sätt. Jag spekulerar bara kring känslorna jag har inom mig just nu. Självklart tror jag på att detta är någonting som kommer gå över så fort jag lyckas komma på vad jag vill med mitt liv. Är bara rädd för att det kommer ta ett tag...
Jag har alltid sett mig själv som en tjej med fötterna på jorden men nu är jag plötsligt helt förvirrad. Jag förstår inte varför jag orkar lägga ner så mycket tid och energi på att tänka såhär. Jag är så medveten om att jag bara trycker ner mig själv ännu längre under ytan, men jag har ingen ork att simma mot strömmen längre. Öskar bara att jag kunde få lite, lite medvind just nu.
Men det som gör mig mest frustrerad är känslan av besvikelse. Att hela tiden sätta mig i situationer som slutar med att jag blir besvken. Jag vill så gärna lita på människor och deras godhet men börjar mer och mer förlora förtroendet för min omvärld. Är det lättare att aldrig någonsin förvänta sig någonting av någon? Eller att förvänta sig det värsta för att inte bli besviken när man misslyckas?
Jag har så lätt för att säga åt alla andra vad som funkar och inte. Hur man ska tänka och vad som egentligen är rimligt. Men jag kan inte övertala mig själv.
Jag brukar vara stolt över mig själv och det jag åstadkommer. Men för en gångs skull kan jag inte känna mig stolt. Jag är inte stolt över mig själv längre, inte över det jag gör eller det jag har gjort. Jag känner mig inte värdig beröm eller komplimanger. Och det är inte en skön känsla kan jag lova.
Tro nu inte att jag sitter här med tårar i ögonen och ifrågasätter min egen existens på ett handlingskraftigt sätt. Jag spekulerar bara kring känslorna jag har inom mig just nu. Självklart tror jag på att detta är någonting som kommer gå över så fort jag lyckas komma på vad jag vill med mitt liv. Är bara rädd för att det kommer ta ett tag...
Kommentarer
Trackback
